Ligger under: 
A4-papperet ä Lärarens bedömning och alla de små lapparna är kommentarer från elverna..
Igår höll jag på att gå under iskolan, det kändes som om jag skulle dö. Vi skulle nämligen ha muntlig redovisning! Korkad som jag är hade jag glömt bort detta och kom inte på det förens kvällen före, så det blev till att ta något lätt ämne. Det enda kravet var att man skulle tala om någon man tycker är modig och då kom jag fram till den kvällen att Marvin i Hitta Nemo är väldigt modig som korsar hela atlanten för att rädda sin son, trots hans rädsla!
Hur som helst, mitt tal blev en succsé! Läraren hade inte mycket att påpeka och alla eleverna skrev jätte fina och bra omdömmen. Alla tycte det var skitbra, till och med efter lektionen kom folk fram till mig och sa att mitt tal var skitbra! Jag blev så glad så du anar inte, för inte alls länge sedan kunde jag inte ens tala in för grupp utan att må skitilla! Det kändes som om jag skulle spy och alla skrattade åt mig. Men denna gång kändes det som om jag inte gjort något annat i mitt liv, mitt självförtroende var och är på topp! Jag måste säga att jag är väldigt stolt över mig själv nu.. ^^
Förlåt fall detta blev ett lite egotrippat inlägg. Men du anar inte hur glad jag är. Efter allt jag gått igenom är jag äntligen påväg mot det normala livet!
ååh, vad roligt! Jag är sån som verkligen hatar redovisningar… vet inte varför igentligen, men så är det. Roligt ämne!
Svar: Jag hatar också muntliga redovisningar.. Men nu känns det faktiskt helt okej efter denna, men det är fortfarande inget jag föredrar.
Comment by Emelie — 27 September , 2006 @ 18:20
Oj vad duktig du är! Jag har aldrig kunnat redovisa. Och jag behövde inte göra det heller när jag fick berätta för alla lärare om mitt mega-problem. Jag kunde inte sova nätterna innan för all ångest och jag kunde ligga och kräkas typ. Sedan svimmade jag när jag stod där framme också..
Jag har inga problem att prata med folk i “vanliga” situationer, som här på jobbet eller ute med kompisar. Men det är den där helvetiska känslan när man står där framför 40 människor och 80 ögon som stirrar på en och det är alldeles tyst. Usch, är så jävla glad att jag aldrig mer behöver redovisa. Det var det enda jag längtade till när jag kämpade mig mot studenten!
Skönt att du kommit över din rädsla!
Kram/C
Svar: Oj, det var lite värre än vad jag hade. Nog för att jag inte kunde sova om nätterna flera veckor innan, men spy? Nej, de gjorde jag aldrig. Skönt att du har det överstökat nu iaf. Men man vet aldrig när nått sådant kan dyka upp efter skolans slut heller… Nåväl, jag hoppas att det löser sig för dig med en dag!
Comment by Catti — 28 September , 2006 @ 18:20
Jo det var ingen trevlig känsla, som du vet!
Nä, men jag tänker inte jobba med sånna där “jobbiga jobb” heller. Är ju egentligen helt begränsad pga den här rädslan. Skulle aldrig kuna göra någon riktig “karriär” eller så. Men det får jag leva med. Helst av allt skulle jag vilja vara hemmafru, men det går ju inte i dagens läga när feministerna förstört den utvägen.
kram!
Svar: Jo, det är sant. Du vet bäst hur du känner själv. Men jag hoppas ändå att det möjligen skulle kunna lösa sig för dig också!
Comment by Catti — 28 September , 2006 @ 18:20